Så var midsommar avklarad.

Har ni aldrig testa Stugbåtar i Dalsland bör ni göra det! En helt ny upplevelse, man bogserar ut en pråm med en stuga på, lägger sig i en fin vik och njuter av den svenska naturen. Man tar en tur med SUP:en som hänger på stugan, kopplar loss båten och sticker iväg för att fiska abborre och går iland och springer fantastisk trail en stund. 

Vi var fyra familjer med var sin stugbåt som vi kopplade ihop och fick en stor fin lekplats för både stora och små. Den stora positiva överraskningen var att myggen inte gillar att flyga ut på sjön… Helt klart en bra midsommarhelg.

Jag pratade med Viktor Byhr idag, vi pratar nästa alltid om träning och nya ideér. Jag älskar våra samtal, hans hjärna är den snabbaste jag känner och han är alltid på väg. Allt som oftast går hans resa “Uppåt-Framåt” (som den fina klubben i Göteborg på 2000-talet) men ibland både i diket och bakåt. 

Viktor har startat theocrgym, utomhusträning på dina villkor. I ur och skur ser Viktor och hans coacher till att få människor i rörelse runt om i Sverige, ett fantastiskt koncept. När jag träffade Viktor för 10 år sedan var det inte direkt träning som jag förknippade Viktor med. Han var en sjukt cool kille som drev ett galleri och tänkte nog mer på fest och uteliv än att träna. Om du får chansen att gå på en föreläsning med Viktor så gör det! Hans resa “från knark till stark” är både drabbande och inspirerande. Jag älskar Viktors mantra 

- Den bästa träningen är den som blir av. Väldigt klyschigt men helt sant.

Jag tänkte på Viktors mantra när jag häromdagen var ute på min andra löprunda efter Covid,  post-covid och efterföljande förkylningar. Jag tänkte på hur mycket jag saknat att röra på mig under dessa jobbiga månader. Jag kände hur pulsen steg och hur lungorna slet för att få syre och så kollade jag på klockan och kände mig besviken för hur långsamt det gick.

Jag försökte fånga den tanken, varför njöt jag inte av att kunna springa utan var besviken över ett lågt tempo? Där och då bestämde jag mig för att sluta jaga sekunder och istället jaga minuter. 

-Ja, att alltså få så många minuter i rörelse som möjligt. Att inte förstöra min tid i rörelse med negativa tankar.

För mig och min ADHD-hjärna är det löpning i naturen som är min bästa medicin. Jag mår så mycket bättre när jag får röra på mig. Jag blir en bättre pappa och make när jag får tid i skogen eller på klipporna vid havet. 

Varför ska jag försöka bli snabb? Finns det någon som bryr sig om jag springer milen under 40 minuter? Kommer barnen tycka att jag är en bättre pappa för att jag nått ett mål, kommer min fru uppskatta mig mer för att jag springer snabbt? Jag vet svaret, för jag har testat, resultatet blev att jag blev en tjatig jävel som ville att alla skulle veta hur snabb jag var och hur snabbt jag sprungit på Göteborgsvarvet och inte någon brydde sig (jo jag fick några ryggdunk).

Problemet med att jaga sekunder är att när du uppnått ett mål så börjar du titta på nästa mål. Väldigt sällan stannade jag upp och njöt av att jag sprungit fort, jag jagade bara nästa mål. Det var en jakt som inte var bra för någon, framförallt inte för min familj.

Så nu i sommar ska jag testa att springa med analog klocka och bara samla på minuter. Vi får se hur det går, jag älskar fortfarande att springa fort, men det kan jag fortfarande göra utan att veta exakt hur fort det går.

Sist så måste jag tipsa om fantastisk sommarläsning. Jag är helt knockad av Karin Smirnoffs trilogi som börjar med boken “Jag for ned till Bror”  

Hoppas ni får en fin sommar med många minuter i skogen och att vi ses på ett Järv Äventyr i höst.

/ Jonas Svengård